Swedish, 1858-1930,Swedish painter, draughtsman and illustrator. From 1874 he studied at the Konstakademi in Stockholm, where he soon became a friend of Richard Bergh and Karl Nordstrem, both of whom were later prominent exponents of the more advanced Swedish painting of the 1880s and 1890s. After being forced to interrupt his studies because of illness, Kreuger trained from 1878 at the art school of Edvard Perseus (1841-90) in Stockholm before he travelled to Paris, where he stayed for the most part until 1887. He made his d?but at the Paris Salon in 1882, and he also resided in the artists' colony in Grez-sur-Loing. During this period he painted such works as Old Country House (1887; Stockholm, Nmus.) with a free brushwork and sense of light that owed much to Jules Bastien-Lepage. In 1885 Kreuger was active in organizing the Opponenterna, a protest movement led by Ernst Josephson against the conservative establishment of the Konstakademi in Stockholm, and the following year he helped to found the Konstn?rsf?rbund (Artists' Union). Like the majority of the Konstnersferbund's members, Kreuger abandoned the French-inspired plein-air realism of the 1880s for symbolically coloured National Romanticism in the 1890s. For Kreuger this change took place between 1893 and 1896 in Varberg on the west coast of Sweden, where, together with Bergh and Nordstrem, he founded the Varberg Group. Drawing on Paul Gauguin's Synthetism, the group contributed to the formation of the National Romantic style of the 1890s in Sweden. Kreuger's encounter with van Gogh's drawings at an exhibition in Copenhagen in 1893 also played a decisive role in his development. He devised an intensely personal style in which the landscape was composed in large blocks that were then covered by a pattern of directional lines and dots in India ink (somewhat in the manner of van Gogh's late landscape drawings) to bring out the painting's colour values and create an effect of decoratively stylized forms: for example Spring in Halland (1894; Stockholm, Nmus.). Kreuger was also a prolific draughtsman and illustrator.   Related Paintings of Nils Kreuger :. | grand rue, bourg-la-reine | pa stenig grund | hastar pa alvaret | karl nordstrom varbergs faste | Material and Dimensions |
Related Artists:
Frederick Macmonnies
American Sculpture 1863-1937,American sculptor and painter. During his apprenticeship in New York (1880-84) with Augustus Saint-Gaudens, who discovered and encouraged his talent, he rose from menial helper to assistant, studying in the evenings at Cooper Union and the National Academy of Design. Through Saint-Gaudens he met two architects who later became invaluable colleagues: Stanford White and Charles F. McKim, who lent him money in 1884 to go to Paris. He studied drawing at Colarossi's then went to Munich, attending drawing and portrait classes at the Akademie (1884-5) and worked for Saint-Gaudens again (1885-6). In Paris he studied sculpture with Alexandre Falguiere at the Ecole des Beaux-Arts,
Philips Koninck
1619-1688 Dutch Philips Koninck Gallery Little is known of his history except that he was said to be a pupil of Rembrandt, whose influence is to be seen in much of his work. He painted chiefly broad, sunny landscapes, full of space, light and atmosphere; they are seen from a high perspective, allowing a prominent view of the sky. Portraits by him, somewhat in the manner of Rembrandt, also exist (e.g. see Joost van den Vondel); there are examples of these in the galleries at Copenhagen and Oslo. Of his landscapes, the principal are View at the mouth of a river at the Hague, with a slightly larger replica in the National Gallery, London; Woodland border and countryside (with figures by Adriaen van de Velde) at Amsterdam; and landscapes in Brussels, Florence (the Uffizi), Berlin and Cologne. Koninck, a prosperous businessman, appears to have painted few pictures during the last decade of his life. Several of his works have been falsely attributed to Rembrandt and many more to his namesake and fellow townsman Salomon de Koninck (1609-1656), also a disciple of Rembrandt, whose paintings and etchings consist mainly of portraits and biblical scenes. Both of these painters are to be distinguished from David Koninck (1636?-1687), also known as Rammelaar. David Koninck was born in Antwerp and studied there under Jan Fyt. He later settled in Rome, where he is stated to have died in 1687; this, however, is doubtful. His pictures are chiefly landscapes with animals and still life.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.